Hur kan man förklara valresultatet?

Hur kan man förklara valresultatet?

Ett kortfattat försök till analys av partiernas resultat. Mer utvecklat kommer senare i veckan, i nyhetsbrevet Val och valda (prenumerera gratis här). Än så länge är alla röster inte ens räknade och analysen av Vallokalsundersökningen är inte klar.

För det första, och mest grundläggande, svenska folket hade inget möte där de gjorde upp hur de skulle rösta. Ett valresultat är resultatet av åtta miljoner olika beslut, som kan delas in i massor av olika strömningar och förklaras på helt olika sätt.

Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti har några röster innan förtidsröstningen öppnar, alla röster måste vinnas på nytt – även om en del är väldigt lätta att vinna. Alltså kan man inte endast fokusera på förändringarna sedan förra valet.

Några tankar om respektive partis valresultat.

  • Socialdemokraterna hade en stark kandidat, en av Sveriges mest populära politiker och de kunde rida på ett stort missnöje med sittande regering. Jag tror att det finns två huvudskäl till att S gjorde ett historiskt dåligt resultat: bristen på sammanhängande berättelse och den utbredda uppfattningen om att valet redan var avgjort. Det finns mycket att säga om båda dessa punkter.

    S drev en valrörelse som var otroligt effektiv och nådde många och det fanns många starka delar (”Är du lite sosse?”, den kanske mest briljanta) tillsammans med några valfrågor som bör ha varit populära bland väljarna (tandvårdsförsäkring, skolsatsning till exempel). Men de starka delarna hölls inte ihop av en berättelse som återkom och som de flesta människor kunde förstå.

    ”Det är dags att ta Sverige på allvar” kunde ha varit en stark ram för berättelsen om ständiga skandaler i SD, korruptionsanklagelser mot Kristersson, skandaler med säkerhetsrådgivare och en massa annat. Som sedan kopplades till vad detta allvar innebar: mer pengar till skolan, billigare tandvård och så vidare. Och kanske fanns den där berättelsen där, men den nådde aldrig ut till de flesta väljarna.

    I brist på berättelse om helheten är det väldigt lätt att byta ut sin ”säkra” S-röst till en röst på något annat: ”de andra kommer säkert ändå rösta på S”.
  • Moderaterna tycks ha gjort en bra valrörelse, vilket inte är överraskande med tanke på att de har en av de allra skickligaste politiska kommunikatörerna som valledare och huvudstrateg (Martin Borgs).

    Tillsammans med ett framgångsrikt användande av statsfinanserna vred de det farligaste vapnet ur händerna på oppositionen: hushållens ekonomi var inte den största frågan. M lyckades få valrörelsen dit de ville.
  • Sverigedemokraterna har fortfarande en större andel av väljarkåren än deras politik motiverar – på det sättet är SD en vinnare även om de för första gången tappat i ett riksdagsval. De vet att Jimmie Åkesson bär partiet på sina axlar och är skälet till mer än hälften av partiets röster, och profileringen av Jimmie har varit briljant.

    Det ska bli intressant att se vilka tidigare väljare det var som lämnade partiet, men det är inte osannolikt att tänka att de tappade en del tillbaka till soffan (eller till ännu argare extremister). För dem som är arga på ”dom som har makten” bör inte regeringsmedverkan ha varit något argument för en röst.
  • Vänsterpartiet plockade upp Ebba Busch bortkastade falukorv från valet 2022 och gjorde frågan om att ”du ska ha råd” till sin övergripande fråga, kryddat med ilska mot de allra rikaste. En smart strategi som tycks ha gått hem både hos traditionella V-väljare och hos flera av de väljare som traditionellt röstat S.

    Förmodligen var det mycket färre av V-väljarna som tyckte att ministerposter var viktiga, de förutsatte nog mest att det ändå blir maktskifte och då behövs någon som ser till att livet blir billigare. När frågan om hushållens ekonomi trollats bort av regeringen lyckades V hitta den relativt stora grupp väljare som fortfarande tycker att det är den avgörande frågan.
  • Centerpartiet är på många sätt en gåta. Partiet har så många kloka företrädare och så många frågor där de verkligen framstår som en balanserande mittenröst. Ändå lyckas de inte ta utrymme, ens i en valrörelse där mängden vilsna mittenväljare med tydliga liberala värderingar var fler än någonsin tidigare.

    Min gissning är att de många partiledarbytena, tillsammans med den demonisering som andra högerpartier utsatt partiet för under Annie Lööf, skapade en för stor uppförsbacke. Jag tror att Centerpartiet kommer att bli starkare under mandatperioden och kommer att växa nästa valrörelse.
  • Kristdemokraterna gjorde som vanligt en bra valrörelse. Det ska bli intressant att se vad som händer med partiet den dag Ebba Busch lämnar, för hon är tillsammans med Jimmie Åkesson, i nuläget den partiledare som är skickligast på att bära sitt parti.

    Formuleringen ”höger med hjärta” och det där spelkortet som alltid halades fram är briljant, och ett tydligt exempel på hur framgångsrikt det blir när en stark kandidat kan bära en stark berättelse. Även om den där berättelsen är väldigt ny: för bara något år sedan var det verkligen inte ”hjärta” som väljarkåren associerade med Ebba Busch.
  • Miljöpartiet kan vara nöjda med sin valrörelse och sitt valresultat, men jag tror inte att det i första hand var deras egen politik som gav dem framgång. De båda språkrören har varit bra på att få utrymme och synas men egentligen kunde de mest markera platsen som det parti som har högst trovärdighet i miljöfrågor.

    Den stora grupp väljare som var förbannade på att miljöfrågan inte var viktigare i valrörelsen skulle mycket väl ha kunnat lyfta MP mer – om det inte vore så att alla de där människorna bara har en röst. Och de är ju samtidigt oroade över brottslighet, ekonomi och skolresultat så många av dem lät dessa frågor avgöra mer.
  • Liberalerna lyckades alltså med ett mirakel: att klara sig kvar i riksdagen. Det återstår att se om de fick lika många stödröster runtom i landet, i kommunal och regionval; risken finns att partiet efter valet kommer att försvagas så kraftigt att inte ens glädjeruset från valnatten kan rädda dem.

    Att L klarade 4%-spärren med stor marginal är egentligen inte förvånande när de väl ökade i opinionsundersökningarna: väljarna har ju nämligen inga möten där de kommer överens. Därför var det alldeles för många (utifrån verkliga partisympatier) av alla de där som insåg att det var kört för Tidöregeringen om inte L klarade sig som offrade sin röst för att rädda Liberalerna i riksdagen.

    Det är dock ingen stabil grund för långsiktig överlevnad – det blir svårare att motivera stödröster nästa val när fokus inte kommer vara på Liberalerna. Som någon påpekade är det ändå lite märkligt att nästan all uppmärksamhet i valrörelsen handlade om riksdagens absolut minsta parti.

I ett nyhetsbrev senare i veckan kommer jag utveckla detta (då finns mer underlag och rösterna är räknade…). Prenumerera gärna (gratis) här.